Vi står på våra förfäders axlar, eller uttryckt på ett annat sätt, genom att förstå vår historia förstår vi vår nutid och framtid.

Basebo släktförening

Även om den här webbsidan skall handla om Basebo släktförening känns det omöjligt att inte nämna Astrid Lindgren.

165 miljoner exemplar av Astrid Lindgrens böcker har översatts till mer än 100 språk. Varje år kommer det nya utländska utgåvor av hennes böcker, trots att det gått över 15 år sedan hon gick bort och snart nästan 40 år sedan hennes sista stora berättelse, Ronja Rövardotter. Trots att en del av böckerna är nästan 75 år gamla läser fler människor än någonsin Astrids böcker. Ingen annan svensk författare har sålt så många böcker som Astrid Lindgren.

Astrid Lindgren Memorial Award instiftades 2002 av Sveriges regering för att värna barnens rätt till bra berättelser. Varje år belönas en person eller organisation som bidrar till litteraturens betydelse för barn och unga över hela världen. Prissumman på fem miljoner svenska kronor gör priset till världens största i sitt slag.

Mor och moster Inga var till utseendet väldigt lika Astrid Lindgren. Cirka tre mil från där de växte upp växte Astrid Lindgren upp, på en udde tvärs över Nerbjärken. Moster Inga hade träffat Astrid vid något tillfälle under tidig ungdom. När jag, i början av 2000-talet frågade moster Inga från Tomtåkra om hennes minne av Astrid, blev svaret, Ja det var väl inget särskilt med henne. Ett antal år senare var Astrid den mest berömda svensken i världshistorien.

Basebo

Basebo med kringliggande byar

De flesta av oss ler nog säkert igenkännande när vi tittar på en karta över Basebo med omnejd. Här ser vi kända namn som, Näs, platsen där Astrid Lindgren föddes och Katthult där böckerna om Emil i Lönneberga utspelas. Självklart finner vi här även själva Lönneberga och de platser där Emil utförde sina främsta hyss som Katthult. (Som filminspelningsplats på 1970-talet användes nedre gården i närbelägna Gibberyd). Sedan 1980 har namnet Katthult använts för gården på olika kartor och sedan sent 1990-tal är det officiellt namn på gården). Sevedstorp, där Astrid Lindgrens far växte upp.

För mig och mina syskon klingar också ortnamnen, Främsteby, Blaxhult, Käreby, Tomtåkra, Tälleryd och Östrahult bekanta, samt Ver, där vi ibland kunde stanna till för ett bad.

Om man kör Länsväg H 699 från Hultsfred mot Vimmerby kommer man till Basebo. I Basebo finns i dag, lämpligt nog, ett mindre bokförlag samt ett snickeriföretag. Bokförlagets ägare driver även en verksamhet med uthyrning av stugor.

Basebo började förmodligen bebos redan på järnåldern, i vart fall har man hittad lämningar från den tiden. Dessa finns nu i Vena hembygdsmuseum. De ”mänkliga” bosättningarna i Basebo går tillbaka till tidigt 1500-tal eller möjligen tidigt 1600-tal. Basebo har i äldre tider benämnts Baßebode (1546), baßebodha (1577), baßegerde (1598), Baßeboo (1680), Basebo (1714), Bassebo (1880) och sedan 1945 Basebo. Ordet Basebo lär vara olika böjningar av samma ord. det fornsvenska tillnamnet Bassi, Basse kunde användas som beteckning för en vildgalt, bjässe eller stor karl. Basebo kan alltså vara en plats där en stor eller viktig person bodde.

Pelarne

Pelarne

Pelarne klockstapel

Pelarne är Basebos närmsta större samhälle. Jag kände inte till orten förrän morbror Malte blivit präst och flyttat dit. Jag har en minnesbild av hur Anders och jag satt och lekte i överdelen av en vit trappa i sexårsåldern. Ingrid har jag inget minne av, hon var kanske inte hemma. Inte heller Britta, men vi träffades av en händelse tjugotalet år senare utanför Marinens anläggning i Karlskrona. Samtliga tre av Maltes och Mariannes barn träffade jag senast 2013.

En gång frågade jag Malte varför han valde att bli präst. Han svarade, egentligen ville jag bli skådespelare, men jag insåg att det dög jag inte till, så då fick det bli präst.

Ostkaka

Ostkaka

Vena

När jag var barn sade man att släkten kom från Vena. Egentligen inte så konstigt, ingen från Basebo trodde väl att byn var känd längre än till Vena och på ett sätt var det sant att släkten kom från Vena. Mor och hennes syskon, Åke, Maj-Britt, Elsy, Inga och Malte växte upp på gården Blaxhult, ett par kilometer söder om Vena. Elsy dog i 40-årsåldern. Mitt enda minne av henne är att jag och mor samt Inga var och hälsade på i Blaxhult. Elsy halvsatt i sängen på övervåningen med två kuddar som stöd och jag tiggde till mig en kyrka i masonit med speldosa av henne. Efter Åke och Elsa tog Jussi över gården, men efter ett par år sålde han den, så den är inte längre kvar i släktens ägo.

Blaxhult, årtal okänt (Med tillstånd av Anna-Maj Sundström)

Jag älskade ostkaka. En gång när vi skulle åka iväg till Vena på släktträff hade mor för en stund glömt att jag skulle med och satt ostkakan i främre passagerarsätet, sedan kom jag in i bilen och satte mig på ostkakan. Mor tyckte att det var synd om ostkakan skulle förstöras, så jag fick äta ostkaka hela vägen till Vena. Det blev min bästa släktträff. Efter det kunde jag inte förstå varför vi skulle åka till Vena för att jag skulle sätta mig på en ostkaka. Jag hade ju redan visat att det gick bra hemma.

Jag bad en gång mor att ge mig receptet på ostkaka, javisst, gärna sade hon. Jag var då i tjugoårsåldern, men främst beroende av mig blev det aldrig av. Några av min mors sista ord till mig många år senare blev, vi fick aldrig tid med det här med ostkaka. De sista var, där ser du, jag var sjuk.

Vena var även för den tiden, ett mycket religiöst samhälle. Minst tre i släkten var präster. Förutom Malte var det Gunnar Blidö (gift med Britt-Marie från Käreby) och Gunnars far. Ungefär mitt emellan kyrkan och församlingshemmet låg en kiosk, men den stängdes under gudstjänsten.

Emil i Lönneberga hade Alfred som kunde spela dragspel. Vi hade Bertil. Mitt emot oss under barnaåren i Fliseryd, bodde Bertil. Han var förtjust i mor och varje dag ringde han och spelade ”Lilla vackra Anna” på en trasig vevgrammofon. Vi barn samlades runt telefonen, hörde ett raspande och sedan satte melodin igång i ett rasande tempo för att några minuter senare sluta med ”kärleken är livets bästa vän” långt utdraget.

En sommar åkte mor och jag iväg för att hälsa på Bertil som flyttat till straxt utanför Högsby. Du skall se att han ger dig en häst sade mor. Han hade något år tidigare gett mig ett ridspö. Det blev ingen häst, men han var hästhandlare och ibland min barnvakt. En dag åkte Bertil och jag till en gård som låg mellan Fliseryd och Mönsterås. Vi träffade bonden och tillsammans gick vi in i stallet. Grann märr det här sade jag och daskade till hästen på rumpan, resultatet blev att hästen sparkade bakut och jag satt som ett frimärke i motsatta ladugårdsväggen.

Fliseryd

Jag minns egentligen inte så mycket av min barndom i Fliseryd. Det fanns två omtalade män i byn, Groddman och ”svenskamerikanen” Ibland cyklade jag och mina lekkamrater upp till byn för att beskåda sveskamerikanen. Han hade blåbyxor, det vill säga jeans. Standardklädseln blans bönderna var bruna byxor. En gång blev arg på mor och syster Sylvia och ”rymde” till Mönterås där jag i en automat köpte en chokladkaka varefter jag cyklade tillbaka hem. Sträckan, fram och tillbaka var straxt över tre mil, ganska mycket för en femåring på en cykel avsedd för vuxna. ibland brukade jag åka ”snålskjuts” längst bak på någon hästkärra. Peter Ekstrand och jag brukade leka. Vi cyklade omkring i byn, jag älskade Peters cykel det var en barncykel, men när vi såg någon vuxen en bit bort sade jag till Peter, du nu byter vi cyklar, för att genast vilja byta tillbaka när vi passerat den äldre, jag ville verka vuxen.

Jag minns också hur jag brukade följa med mor till fryshuset, oftast fick jag där av mor en sked glass.

Närmaste lekkamrat var Roland han bodde cirka 200 meter bort. Vi brukade bygga oss små vägar för våra Corgi-Toysbilar, deflesta bilarna var Rolands, jag hade bara en blå traktor. Rolands morfar var byns inifficiella frisör. Han klipte mig varannan månad. Han hade en frisörstol och vi barn fick sätta oss på en bräda placerad på armstöden. Därefter satte Rolands morfar Karl-Emil en stor kakburk på ens huvud och klippte bort allt hår som stack ut utanför. Vi barn som klipptes av Karl-Emil såg alla ut som nyvakna kycklingar.

Tryggve, jag och Roland lekte ofta. En gång, Roland hade inte bett om lov att vara ute så sent, vilket ledde till att Rolands far kom på oss när vi delade på patroner och kulor, som vi stulit från Tryggves morbror Uno, för att sedan hälla ut krutet på en plåt och tända på varvid gnistorna, till vår förtjusning, yrde.

Tryggves mor arbetade som kokerska i skolköket när jag gick i grundskolan. En dag när jag följt med Tryggve hem skulle han äta vad det nu var hans mor lagat till. Han vägrade, tyckte det smakade hemskt. Till slut sade Greta, om du inte äter upp nu får Pär maten i stället. Utan ett ord skjöt Tryggve över tallriken till mig. Det smakade vedervärdigt.

En några år äldre kusin till Tryggve, var hos Uno en sommar, jag var då runt 10 år. Han gav mig min första och enda sexuallektion (Vi skulle ha en under en dubbellektion i högstadiet, men vår biologifröken, Anna-Stina Kroon, var mycket blyg, så när den av oss förväntande lektionen väl kom, fick vi i stället en föreläsning om älgarnas vandring genom Sverige). Vad var det då för vuxenhemligheter som Tryggves kusin berättade för oss? Jo, han sade, ”Nu skall jag berätta för er om sex. Så länge man rör sig är det ingen fara, men om man ligger still, då blir det farligt”.

På vintrarna brukade vi spola oss en isbana på vägen neromför kyrkebacken. Ett tilltag som inte direkt väckte förtjusning. Oftast åkte vi dock skridsko på gölen bakom vårt.

Tryggve och jag hade ett ”hemligt” gömställe. Det var en halmstack på Tryggves morfars Martins ägor. Där grävde vi oss en smal gång in till mitten av halmstacken. Där grävde vi ut en grotta. När vi skulle dit tog vi med oss serietidningar, tändstickor och ljus. Vi smälte stearinet och fäste ljusen vid halmen och började läsa serietidningarna. Ren tur att vi inte brann inne.

Håkan och jag blev kompisar beroende av att våra mödrar var arbetskamrater. Vårt första projekt var kaninuppfödning. Sedan, med Håkan som byggmästare byggde vi ”Kåken”. Den var inredd med ett par sängar, ett bord och ett par stolar, en kamin, med ett gammalt stuprör som skorsten, och en fotogenlampa för belysning. Här samlades vi för att spela kort dricka öl, spela kort och röka. Senare var tanken att vi skule bygga ut Kåken med ytterligare ett rum, men det blev aldrig färdigt. Vi kallade det för dansbanan och nog förekom det en och annan blygsam romans där i Kåken. Kåken kom att diskuteras i kommunfullmäktige och var den direkta orsaken till att Fliseryd fick sin första kommunala fritidsgård. Vi var sällan där.

När Håkan och jag först träffades var jag 13 och han 14. Som många andra pojkar i byn började vi jobba på bageriet. Vi började med att diska, städa och plasta in bröd. Det här skedde på eftermiddagarna. En annan som var där var Åke Lindberg. Han var betydligt äldre och bakade prinsesstårtor, vad jag minns bakade han aldrig något annat. Åke ägnade sig åt en farlig lek. Han kastade förskärare mot oss så det yrde om det.

Jag började arbeta tidigt, först som skogsarbetare, barkade timmer åt byns skogsägare, sedan som tidningsbud och därefter som hönsutfodrare och äggplockare åt Cedergrens och därefter som städare, diskare och slutligen bagare och brödutkörare på Fliseryds bageri. Därefter blev det studier, först till elektriker, sedan till elingenjör. Inget av dem ledde till ett stadigvarande arbete. I stället blev jag först processoperatör, sedan mellanchef på Nife. Därefter blev jag egen företagare inom dykeri och event.

Jag avslutade båda företagen och började som 45-åring att läsa systemvetenskap på Linköpings universitet och blev därefter anställd som lärare och forskare. Efter ett antal år som halvtidsanställd på Linköpings universitet och halvtidsanställd på University of Leonard Da Vinci i Milano beslöt jag mig för att bryta med den akademiska världen och började jobba som sektionschef på Sjöfartsverket. Det otacksammaste jobb jag någonsin haft. Det ledde till att jag efter tre år beslöt mig för att flytta till Thailand och börja arbeta som översättare, textförfattare och webbmaster. Det är inget vanligt jobb utan ett så kallat ”gig-work. Det vill säga att man inte har någon specifik arbetsgivare, i stället tar man jobb från olika uppdragsgivare. Ungefär som att vara sin egen arbetsgivare.

Finska vinterkriget och svensk omtanke

Finska vinterkriget (Foto från Wikipedia)

Den 30 november 1939 anföll ryska trupper Finland. Många led svårt. Särskilt barnen. Släkten tog hand om några av dessa barn. Morfar David och Åke tog hand om Märta och Åke och Elsa tog hand om Pekka och Jussi och senare även Kristina även om honinte kom från Finland. Lisa och Gustav tog hand om Pirko. På så sätt fick de nya hem och började sina liv i Blaxhult.

Basebo förr

Skicka gärna in digitala bilder samt dina berättelser om Basebo.

Basebo 1:8

Nils Petter Petersson

Första ägaren till Basebo 1:8 var torparen Nils Petter Petersson, född 10-08-1816 i Käreby. Han vigdes 26-12-1838 med Lisa Carin Jönsdotter, född 15-10-1816 i Kvarnarp. Huset byggde han troligtvis efter vigseln, men före första barnet föddes. Nils Petter och Lisa Carin fick fyra pojkar, födda mellan 1841 och 1861, och två döttrar födda 1839 och 1844. Nils Petter och Lisa Carin ligger begravda på Vena kyrkogård.

Basebo 3 (tidigare 1:8) 1940-talet

Huset gick över till äldsta sonen Johan August (född 18-06-1841). Han hade det svårt med ekonomin och fick lämna över till det sistfödda barnet, Axel Edvard (född 26-05-1861). Från honom ärvde dottern Judit Linnéa Ingeborg huset.

Judiht
Judit Linnéa Ingeborg (fotot tillhör Monika Larsson, Sibbhult)

Judith i främre raden i mitten. Till vänster om henne bästa väninna Alice Svensson från Sönnerhult

Picknicksällskap i Basebo. Längst ut till vänster sitter Judith, hon håller Alice Svensson i handen

När Judith gifte sig med Algot Karlsson köpte de gården mitt emot (där bor numera Åke Nilsson). För att kunna genomföra köpet avyttrade de Basebo 1:8 till Ellen Karlsson 1928. Hon sägs ha varit en mycket bestämd kvinna, hon fick det mesta hon ville.

1936 blev det en telefonväxelstation i huset, det var ca. 10 telefonabonnenter i området. Om man ville föra ett utlandssamtal, blev man vidarekopplad till Vena, annars var det Basebos växel som gällde! Enligt en annan källa (A-M O) var det enbart vid utlandssamtal som man behövde koppla upp sig mot Vena. Samma år avstyckas Basebo 1:8, som tidigare ingick i Basebo 1:3.

Från Ellen Karlsson, som troligen var ogift, gick huset 1935 vidare till hennes son Ture. Han dör ogift och utan barn, då går huset 1979 över till Ellens barnbarn Britt, som är dotter till Lisa. Britt gifte sig med Jimmy (efternamn inte känt). De hade inga barn.

Britt sålde 1982 huset till Bengt Olof Karlsson och Alf Åke Karlsson, som nog knappast använde huset som bostad, utan såg det mer som ett investeringsobjekt. Tre år senare (1985) sålde de vidare till John och Birthe Christensen, inflyttade från Danmark. Under deras vistelse fick huset en rejäl om- och tillbyggnad, med inredd vind, ny hall och Bad/WC, trekammarsbrunn, nya ytterdörrar och fönstrar, mm.

När John och Birthe ville flytta in till Hultsfred tätort, köptes huset 1996 av Barbara Koester och Christian Holzer. Det var i några år semesterbostad, men blev deras permanentbostad 2003. 1998 ändrades adressen till Basebo 3. I dag bor Christian ensam kvar i huset. Han är ättling till Johan August.

(https://archive.ph/C8FtQ)

Nämdeman Nilsson har bjudit skollärare Karl Darin på snus på husets veranda.Till höger Nilssons fru. 1917.
Stående: Georg Axelsson, Terese Fallegård (Carlsson), läraren Darin, Arvid Fallegård (Carlsson), Judit Axelsson, Enny Axelsson med Agnes på armen, Karl Axelsson. Sittande: Nämndemansmor i Basebo, Maria och Axel Nilsson med barnbarnet Vivan (Jansson).

(Text och foton hämtat från https://basebo.se/basebo)

Basebo skolrote

På fastigheten Basebo 1:6 byggdes 1910 en skolbyggnad, som ersatte skolbyggnaden i Sönnerhult, som hade blivit för liten. Som mest gick 50 barn i skolan. För skolåret 1955/56 räknades det med bara 10 barn och då blev skolan nedlagd. Skolhuset ägdes av Basebo hembygdsförening som i och med att skolan lades ner sålde fastigheten till en privatperson, man lade även ner sin övriga verksamhet.

Husförhör

Lilla katekesen

Förhören, där vars och ens kunskaper betygsattes, hölls av Svenska kyrkans präster från 1686 fram till 1888. Vid husförhöret kontrollerade prästen att uppgifterna i församlingsboken stämde, samt att ingen hade koppor (smittkoppor, vattkoppor, scharlakansfeber, tredagarsfeber, höstblåsor och mässling). Husförhöret  var också en av statsmakten ålagd socialt motiverad demografisk kontroll på lokalnivå. Dessutom gjordes en läskunnighetskontroll som betygsattes.

Själva husförhörets uppgift var att kontrollera hur pass de boende i huset kunde, förstod och levde efter Martin Luthers lilla katekes. Det var husfaderns uppgift att fostra hushållet enligt katekesen. Den som avsiktligt uteblev från husförhöret kunde bötfällas.

Husförhör, notering för Nils Petter och Lisa Carin med hushåll

Efter husförhöret var det vanligt med fest där även prästen ock klockaren deltog samt släktingar och grannar. De här festerna kunde tydligen bli ganska vilda för de förbjöds i en förordning 1743, ”emedan dessa, mer än nyttigt var, drogo tankarna från husförhörets egentliga ändamål”.

Dagens Basebo

Basebo har nu fyra permanent bebodda hus. I byn finns också uthyrningsstugor för turister. På vintern finns det ibland en plogad skridskobana på sjön Nerbjärken (Wikipedia).

Basebo förlag finns i byn sen 2014 och ger ut både egna böcker och böcker på uppdrag av andra. Fokus ligger på Småland och naturen.

Varför inte ta en tur till Basebo för semester eller en helgtur. Koppla av i de vackra omgivningarna, plocka smultron och svamp i naturen och kanske dra upp en gädda eller några abborrar till middagen (för att hyra stuga, kontakta info@baseboforlag.se eller ring tel: +46-73 039 58 13.

Uthyrningsstuga i Basebo (foto: Christian Holzer, http://Basebo förlag)
Uthyrningsstuga i Basebo (foto: Christian Holzer, http://Basebo förlag)

Nerbjärken (foto: Christian Holzer, http://Basebo förlag)

Basebo (foto: Christian Holzer, http://Basebo förlag)

Nerbjärken (foto: Christian Holzer, http://Basebo förlag)

Nerbjärken (foto: Christian Holzer, http://Basebo förlag)

Nerbjärken (foto: Christian Holzer, http://Basebo förlag)
Nerbjärken (foto: Christian Holzer, http://Basebo förlag)
Nerbjärken

Välkommen tillbaka för att upptäcka mer. Bidra gärna själv med text och bilder, skicka till parsvmail@gmail.com

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.